Long time, no see...
Fattar inte...
Varför jag har kvar den här bloggen... jag skriver allt mer sällan i den. Det blev för mycket privat och för mycket alldagligt skitbjäbbande. Borde straffa mig själv för det. Vet inte hur dock.
Idag har jag i alla fall klippt mig, det var önskat sen länge. Det har bara inte blivit av, förrän nu. Det var helt enkelt rätt tillfälle och det syns.. det blev riktigt bra. Brukar sällan bry mig om mitt hår men, mitt grannskap med johan har väl gjort det oundvikligt att bli något mer hårfixerad. Eller? Andra människor jag känner skulle påpeka att min nivå av fåfänga går i episoder. Jag har långa perioder jag är dräggig och sen skiner det till ett par dagar, sedan tillbaka till ruta ett.
Jag orkar inte spendera mer tid med denna halvnarcissistiska utläggning. Jag har hur som helst klipp mig och jag är nöjd. 200 kronor som inte kunde gjort mycker mer nytta än på systemet.
Kollade på kulturnyheterna för en kort stund sedan, en fotograf pratade om sin heliga plats och vad som gör en plats heligt. Då kom jag att tänka på hur jag inledde min religion B kurs på gymnasiet. Vi skulle beskriva vår heliga plats och vad som gjorde den helig.
Vid detta tillfälle utgick hela mitt sociala liv från skolan (HUC). Så detta fick bli min heliga plats.. inte skolan i sig utan tack vare att jag hade alla mina vänner där, som jag kände det fyllde det ett tomrum i mitt liv att gå dit. Eftersom mina studieresultat inte blev så lysande så var det inte för pluggandets skull jag gick det med ett litet leende varje morgon. Jag tror faktiskt att jag uppriktigt kan säga att jag hade den, med till buds stående förutsättningar, bästa klassen i hela Sverige.
Nu känner jag att jag har svävat över målet lite, men i alla fall, kan jag känna att den heligaste av alla platser på jorden, för mig, är vid kanten av en väg, vid en äng i lilla Berga. Hela jag fylls av en djup ro varje gång jag går förbi en tidig lördagsmorgon och ser den lätta disen sväva en bit över det gulnade gräset. Den gamla eken som majestätiskt reser sig ovan disen helt ensam på hela ängen. Jag har inte varit där sen i våras, men på lördag ska jag äntligen stå där igen och ta in hela spektrat av stormande känslor och innerligt lugnt.
Varför jag har kvar den här bloggen... jag skriver allt mer sällan i den. Det blev för mycket privat och för mycket alldagligt skitbjäbbande. Borde straffa mig själv för det. Vet inte hur dock.
Idag har jag i alla fall klippt mig, det var önskat sen länge. Det har bara inte blivit av, förrän nu. Det var helt enkelt rätt tillfälle och det syns.. det blev riktigt bra. Brukar sällan bry mig om mitt hår men, mitt grannskap med johan har väl gjort det oundvikligt att bli något mer hårfixerad. Eller? Andra människor jag känner skulle påpeka att min nivå av fåfänga går i episoder. Jag har långa perioder jag är dräggig och sen skiner det till ett par dagar, sedan tillbaka till ruta ett.
Jag orkar inte spendera mer tid med denna halvnarcissistiska utläggning. Jag har hur som helst klipp mig och jag är nöjd. 200 kronor som inte kunde gjort mycker mer nytta än på systemet.
Kollade på kulturnyheterna för en kort stund sedan, en fotograf pratade om sin heliga plats och vad som gör en plats heligt. Då kom jag att tänka på hur jag inledde min religion B kurs på gymnasiet. Vi skulle beskriva vår heliga plats och vad som gjorde den helig.
Vid detta tillfälle utgick hela mitt sociala liv från skolan (HUC). Så detta fick bli min heliga plats.. inte skolan i sig utan tack vare att jag hade alla mina vänner där, som jag kände det fyllde det ett tomrum i mitt liv att gå dit. Eftersom mina studieresultat inte blev så lysande så var det inte för pluggandets skull jag gick det med ett litet leende varje morgon. Jag tror faktiskt att jag uppriktigt kan säga att jag hade den, med till buds stående förutsättningar, bästa klassen i hela Sverige.
Nu känner jag att jag har svävat över målet lite, men i alla fall, kan jag känna att den heligaste av alla platser på jorden, för mig, är vid kanten av en väg, vid en äng i lilla Berga. Hela jag fylls av en djup ro varje gång jag går förbi en tidig lördagsmorgon och ser den lätta disen sväva en bit över det gulnade gräset. Den gamla eken som majestätiskt reser sig ovan disen helt ensam på hela ängen. Jag har inte varit där sen i våras, men på lördag ska jag äntligen stå där igen och ta in hela spektrat av stormande känslor och innerligt lugnt.