Censurerat

Jag blir uppriktigt ledsen...

Varannan dag läser jag något som får mig att tappa hoppet om mänskligheten. Det känns så i alla fall. Idag är det flera saker som får mig nästan gråtfärdig och jag finner ofta mig själv undrande om jag är den enda som känner empati och sorg för den stackars värld vi lever i? Det finns i den världen jag ser omkring mig så många som lider både öppet och av självklara orsaker och av dolda subtila orsaker. Det finns dessutom så många som kan hjälpa. Själv kan jag inte hjälpa mer än att låna ut mitt öra till den som behöver prata. Hade jag mer att erbjuda skulle jag ge det.

Denna gång blir jag bestört av en dom som föll i Ystads tingsrätt. Där friades ett föräldrapar från misstanke om barnmisshandel, rättens motivering:

?Slaget har inte haft sådan kraft och intensitet att den orsakat tillräcklig smärta för att bedömas som misshandel.?

Jag ser ett enormt problem i att en domstol i Sverige inte ser till barnens bästa. Vi skryter ju ändå om våran goda rättssäkerhet. Barn ska inte behöva växa upp och vara rädda för någon av sina föräldrar eller någon annan vuxen i sin närhet. Jag vill inte på något sätt säga att rätten gjort helt fel, jag har ju inte alla fakta i fallet. Men jag förväntar mig ändå en konsekvens av att ett barn blivit slaget av sina föräldrar. Har vi redan glömt fallet med stackars Bobby? Har ordföranden och nämndemännen glömt hur det var att vara barn? Vi förbjöd ju faktiskt barnaga i Sverige 1979 och det är olagligt att slå barn i alla syften, vad det nu kan finnas för syfte med det. Därför kräver jag att det även ska bli konsekvenser av att man slår sina barn. När det är socialt tabu att slå hunden i dresseringssyfte varför ska det inte vara likadant när man slår sina barn?

Är djurens rättigheter så förbannat mycket viktigare? Om vi hakar upp oss på detta anser jag att vi ser förbi de primära problemen och fokuserar på de sekundära. Detta för att flytta uppmärksamheten ifrån det primära till det sekundära. Det vill säga att man döljer ett problem som är ganska viktigt med att förstora upp ett mindre viktigt.

Jag förstår inte hur man ska kunna kalla ett samhälle, som bryr sig mer om att sina privilegierade och trygga istället för att skydda sina svaga och utsatta, för fungerande.
Det är ingen hemlighet att barn tar efter det dom upplever och tar det med sig genom uppväxten. Jag kan ju härmed avslöja att min far var en väldigt arg man när jag var liten. Och med detta i ryggen vill jag säga att om vi vill skapa en våldsammare mindre sympatisk och mörkare värld. Varså-jävla-goda att slå era stackars oskyldiga barn som ni istället borde låta leka fritt och få släppa lös fantasin.

Idag hade Astrid Lindgren fyllt 100 år och jag blir varm i hela själen av tanken på att hennes livslånga kamp för att vuxna ska låta barn vara barn. Hon ville att man skulle låta barnen ha sin fantasi intakt. Som hon sa:
?Allt stort som skett i världen, skedde först i någons fantasi? och om vi ska göra något bättre av vår värld behöver vi nog all fantasi vi kan få!