Amerikanska Fenomen
Något har slagit mig
Och det hårt.. Jag har sett en del USAnska filmer på sistone och ett litet fenomen har träffat en punkt i min lilla hjärna. Det som först fick mig att reagera är det jag lade märke till först. Jo, innan själva filmen börjar brukar produktionsbolagen presentera sina logotyper. Inget konstigt i det. Men på sistone har logotyperna ändrats lite. Numera är logotypen lite mer trendinriktad. De Stora bolagens logos har fått en liten bisats i stil med Warner Independent eller Fox Searchlight!
Jag stör mig på detta eftersom jag finner en enorm och oemotsägligt stor paradox i det hela. En Independent film ska i mitt tycke vara fristående från DE STORA BOLAGEN; Fox, Warner, Columbia, Universal och Paramount till exempel. Det tragiska med dessa bolag är att de helt eller delvis tillhör ViaCom koncernen. Vilken i sin tur nästan styr allt TV-utbud i USA. Jag vet att det är fruktansvärt att producera film. Inte av erfarenhet men i alla fall. Men en independent film kan inte luta sig mot de stora bolagen. En annan sak som stör mig med dessa semi-independent filmer är att en del inte är independent alls Etablerade namn som Sean Penn eller Paul Thomas Anderson kan inte göra Hollywood independent filmer och kalla dem för independent. Särskilt eftersom de mångt och mycket följer Hollywoodistiska konventioner inom berättande, klippning och storyline. Det blir inte riktigt independent film. Tyvärr! Det är lika idiotiskt som USAnsk oljeimperialism!
För mig blir det som vegetarisk chili con carne!
Och det hårt.. Jag har sett en del USAnska filmer på sistone och ett litet fenomen har träffat en punkt i min lilla hjärna. Det som först fick mig att reagera är det jag lade märke till först. Jo, innan själva filmen börjar brukar produktionsbolagen presentera sina logotyper. Inget konstigt i det. Men på sistone har logotyperna ändrats lite. Numera är logotypen lite mer trendinriktad. De Stora bolagens logos har fått en liten bisats i stil med Warner Independent eller Fox Searchlight!
Jag stör mig på detta eftersom jag finner en enorm och oemotsägligt stor paradox i det hela. En Independent film ska i mitt tycke vara fristående från DE STORA BOLAGEN; Fox, Warner, Columbia, Universal och Paramount till exempel. Det tragiska med dessa bolag är att de helt eller delvis tillhör ViaCom koncernen. Vilken i sin tur nästan styr allt TV-utbud i USA. Jag vet att det är fruktansvärt att producera film. Inte av erfarenhet men i alla fall. Men en independent film kan inte luta sig mot de stora bolagen. En annan sak som stör mig med dessa semi-independent filmer är att en del inte är independent alls Etablerade namn som Sean Penn eller Paul Thomas Anderson kan inte göra Hollywood independent filmer och kalla dem för independent. Särskilt eftersom de mångt och mycket följer Hollywoodistiska konventioner inom berättande, klippning och storyline. Det blir inte riktigt independent film. Tyvärr! Det är lika idiotiskt som USAnsk oljeimperialism!
För mig blir det som vegetarisk chili con carne!
Into the Wild
Intressant men föga överraskande.
Regi: Sean Penn
Medverkande: Emile Hirsch, William Hurt, Jena Malone mfl.
Den nyutexaminerade Christopher McCandless får nog av samhället och civilsationen och bestämmer sig för att bege sig ut i det vilda, närmare bestämt Alaska. Han skänker alla sina besparingar till välgörenhet och förstör sina kontokort och id-kort. Sen sticker han ifrån sina stela övre-medelklassföräldrar och sin syster. En syster han verkar ha starka band till. Föräldrarna har han efter att en del skellett uppdagats tappat allt förtroende för.
Filmen porträtterar många karaktärer och levnadsöden som kommer att påpeka Christopher eller Alexander Supertramp, som han väljer att kalla sig medan han reser. Ljudet, bilden och musiken är bra och välbalanserade till varandra. Och filmen är något uppbruten kronologiskt i och med att Alexander/Chris sista veckor i Alaska och hans resa genom ett avskalat USA med ett antal speciella människor som påverkar honom i sin djupare uppfattning om världen. De flesta försöker få honom att tänka om, men han är fast besluten att lämna civilisationen bakom sig.
Karaktären Alexander Supertramp, berör mig till en början. Han känns som en yngling som blivit fått en stunds inblick i samhällets mörka sidor, den ständiga dubbelmoral samhället bygger på osv. Men jag förstår inte varför han envisas med sin idé trots de varma och älskvärda människor han har turen att möta på sin resa. De flesta möten slutar med att det är Alexander som lär de andra en läxa om livet. Något som känns ytterst osannolikt. Skådespelet är bra och övertygande genom hela produktionen och Penn har gjort ett gott arbete med att instruera sin ensemble. Men berättelsen känns stundtals långsam och oengagerande. Jag köper inte alltid Alexanders överdrivna beslutsamhet och hans rädsla för närhet. Men eftersom det är en sann historia så måste jag köpa det.
Det hela sammantaget är det en mycket bra filmatisering av en fascinerande historia som stundals lyfter över förväntan och ibland dalar det.. Som i alla filmer.. det är något som fattas för att det ska funka hela vägen för mig.. kanske att han möter för många trevliga och hjälpsamma människor och inte mer än en enda elaking som dessutom försvinner lika fort som han fök upp. det känns för tillrättalagt... Det finns falska och luriga människor på vägarna som gör fruktansvärda saker mot liftare.. men Alexander hade väl tur.. tills den där dagen..
Rekommenderas varmt om man gillar långsamma livsomvälvande historier om människans egna förmåga att skapa sina egna förutsättningar.
Regi: Sean Penn
Medverkande: Emile Hirsch, William Hurt, Jena Malone mfl.
Den nyutexaminerade Christopher McCandless får nog av samhället och civilsationen och bestämmer sig för att bege sig ut i det vilda, närmare bestämt Alaska. Han skänker alla sina besparingar till välgörenhet och förstör sina kontokort och id-kort. Sen sticker han ifrån sina stela övre-medelklassföräldrar och sin syster. En syster han verkar ha starka band till. Föräldrarna har han efter att en del skellett uppdagats tappat allt förtroende för.
Filmen porträtterar många karaktärer och levnadsöden som kommer att påpeka Christopher eller Alexander Supertramp, som han väljer att kalla sig medan han reser. Ljudet, bilden och musiken är bra och välbalanserade till varandra. Och filmen är något uppbruten kronologiskt i och med att Alexander/Chris sista veckor i Alaska och hans resa genom ett avskalat USA med ett antal speciella människor som påverkar honom i sin djupare uppfattning om världen. De flesta försöker få honom att tänka om, men han är fast besluten att lämna civilisationen bakom sig.
Karaktären Alexander Supertramp, berör mig till en början. Han känns som en yngling som blivit fått en stunds inblick i samhällets mörka sidor, den ständiga dubbelmoral samhället bygger på osv. Men jag förstår inte varför han envisas med sin idé trots de varma och älskvärda människor han har turen att möta på sin resa. De flesta möten slutar med att det är Alexander som lär de andra en läxa om livet. Något som känns ytterst osannolikt. Skådespelet är bra och övertygande genom hela produktionen och Penn har gjort ett gott arbete med att instruera sin ensemble. Men berättelsen känns stundtals långsam och oengagerande. Jag köper inte alltid Alexanders överdrivna beslutsamhet och hans rädsla för närhet. Men eftersom det är en sann historia så måste jag köpa det.
Det hela sammantaget är det en mycket bra filmatisering av en fascinerande historia som stundals lyfter över förväntan och ibland dalar det.. Som i alla filmer.. det är något som fattas för att det ska funka hela vägen för mig.. kanske att han möter för många trevliga och hjälpsamma människor och inte mer än en enda elaking som dessutom försvinner lika fort som han fök upp. det känns för tillrättalagt... Det finns falska och luriga människor på vägarna som gör fruktansvärda saker mot liftare.. men Alexander hade väl tur.. tills den där dagen..
Rekommenderas varmt om man gillar långsamma livsomvälvande historier om människans egna förmåga att skapa sina egna förutsättningar.
Idag/kväll ska jag uppdatera innehållet..
Men så länge får ni hålla tillgodo..
Apple pays Chuck Norris 99 cents every time he listens to a song.
Apple pays Chuck Norris 99 cents every time he listens to a song.
