Memory lane just isn't pleasant these days
Ibland är permission jävligt överskattat. Kan känna minst lika fängslad på lösdrift, om inte mer, än vad jag gör på inrättningen. Känns som jag befinner mig i Panopticon. Ständigt övervakad, eller?
Samtidigt har det varit skönt att bara vara hemma med mina bröder. Det är länge sedan det var så skönt att göra precis ingenting. I vanliga fall jagar den där lilla polisen i huvudet mig. Han ger mig skuldkänslor för att jag inte gör tillräckligt mycket, inte presterar. Jag vill börja prestera, visa goda resultat!
Samtidigt blir jag påmind om allt som fick mig att dra härifrån. Jag trivis inte på vischan i Småland. Jag vill inte tillbaka hit. Jag vill inte känna mig tvungen att välja det. Det måste finnas ett alternativ, eller?
Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om NRM vill ha mig på intervju ens. Allt skulle ställas på ända. Sprickan in rustningen skulle blottas. Samtidigt känns det som om kompromissen kommer med för stora kostnader från min part. Versaillefördraget bleknar.
Permission
Efter 269 dagar är det dags för ännu en permission. Jag släpps fri utan övervakning till söndag kväll. Då förväntas jag vara tillbaka i min cell.
Under dagen har jag i hemlighet utformat en ansökan om asyl inom andra verksamheter. Det tvångsarbete jag förväntas utföra av mina förvarare bryter sakta ner mig fysiskt och psykiskt. De andra internerna verkar inte haft samma motståndskraft som jag. De blir upprymda av att jaga en liten boll uppför en ramp klädd i grön matta. De jublar när bollen trillar ner i gropar. De måste blivit lobotomerade.
Hoppas jag hinner fly eller får kontakt med en allierad innan det blir min tur..
I övrigt har det inte hänt så mycket spännande...
Under dagen har jag i hemlighet utformat en ansökan om asyl inom andra verksamheter. Det tvångsarbete jag förväntas utföra av mina förvarare bryter sakta ner mig fysiskt och psykiskt. De andra internerna verkar inte haft samma motståndskraft som jag. De blir upprymda av att jaga en liten boll uppför en ramp klädd i grön matta. De jublar när bollen trillar ner i gropar. De måste blivit lobotomerade.
Hoppas jag hinner fly eller får kontakt med en allierad innan det blir min tur..
I övrigt har det inte hänt så mycket spännande...
Kanske den fulaste bloggen i världen?
Oj, det går så fort när man inte skriver en massa skit här. Sist jag skrev hade jag knappt påbörjat min magisterkurs. Nu sitter jag i enslig skog, någonstans i Småland.
Ingenting är sig likt. De säger att jag pluggar journalistik, ibland tror jag på vad de säger. Ibland tror jag att jag hamnat på zoo.
Vad har hänt sedan dess?
Jag lyckades faktiskt ta min magisterexamen! Och! Och! Tut i luren! Jag har fan tagit körkort! 1/3 2011!
Jag ansökte alltså till en folkhögskola i skogen, jag kom in, och bor numer på internat. Det var inte riktigt den väg jag trodde allt skulle gå.
Livet är jävligt oförutsägbart. Om man ska vara mild. Jag saknar livet som det var månaderna innan jag flyttade ifrån Norrköping, innan Simon och jag tömde lyan på Smedjegatan. Those were the days, i ett något nostalgiskt ljus.
Jag skulle kunna säga att mitt liv rasar, eller snarare tar det många vändningar nu. Jag har tappat lite av min gamla hederliga klarsyn som kunde komma och överraska mig då och då. Jag tror det är livet i skogen som ställer till det. Jag har inte hittat min plats.
But I'm plotting my revenge...
Ingenting är sig likt. De säger att jag pluggar journalistik, ibland tror jag på vad de säger. Ibland tror jag att jag hamnat på zoo.
Vad har hänt sedan dess?
Jag lyckades faktiskt ta min magisterexamen! Och! Och! Tut i luren! Jag har fan tagit körkort! 1/3 2011!
Jag ansökte alltså till en folkhögskola i skogen, jag kom in, och bor numer på internat. Det var inte riktigt den väg jag trodde allt skulle gå.
Livet är jävligt oförutsägbart. Om man ska vara mild. Jag saknar livet som det var månaderna innan jag flyttade ifrån Norrköping, innan Simon och jag tömde lyan på Smedjegatan. Those were the days, i ett något nostalgiskt ljus.
Jag skulle kunna säga att mitt liv rasar, eller snarare tar det många vändningar nu. Jag har tappat lite av min gamla hederliga klarsyn som kunde komma och överraska mig då och då. Jag tror det är livet i skogen som ställer till det. Jag har inte hittat min plats.
But I'm plotting my revenge...