Censurerat

Samtidigt har det varit skönt att bara vara hemma med mina bröder. Det är länge sedan det var så skönt att göra precis ingenting. I vanliga fall jagar den där lilla polisen i huvudet mig. Han ger mig skuldkänslor för att jag inte gör tillräckligt mycket, inte presterar. Jag vill börja prestera, visa goda resultat!

Samtidigt blir jag påmind om allt som fick mig att dra härifrån. Jag trivis inte på vischan i Småland. Jag vill inte tillbaka hit. Jag vill inte känna mig tvungen att välja det. Det måste finnas ett alternativ, eller?

Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om NRM vill ha mig på intervju ens. Allt skulle ställas på ända. Sprickan in rustningen skulle blottas. Samtidigt känns det som om kompromissen kommer med för stora kostnader från min part. Versaillefördraget bleknar.