En lite gladare Daniel...
Idag föll en enorm tyngd från mina axlar. Jag har fått mina poäng för P1! P1 står för Projektblock 1 och var den första kursen på mitt program.. Av diverse skäl, närmare bestämt två så missade jag ca 3 veckor av den kursen som kanske var 6 veckor lång? Jag minns inte riktigt längre.. Anledningen till att kompletteringen har tagig så lång tid är nog främst den näst intill omänskliga uppgiftsbörda som lades på mig till en början. Jag har betat av dessa undan för undan och jag måste nog tillägga att det gått många veckor mellan rycken. Men nu har jag lagt det bakom mig! Nu ska jag bara fokusera på att inte behöva komplettera mera!
Nu ser jag främst fram emot en trevlig och alkoholindränkt helg i goda vänners sjöslag nu när csn vankas om någon timme!
Nu ser jag främst fram emot en trevlig och alkoholindränkt helg i goda vänners sjöslag nu när csn vankas om någon timme!
Saknad och tomhet...
Lena har åkt tillbaka till småland, jag känner kompletteringsfrustrationen bubbla inom mig och jag vill bara att hon ska packa om och åka tillbaka hit! Men det är inte den främsta inspirationen till detta inlägg...
Sitter här och känner hur lite jag anstränger mig för att förhindra att mina syskon ska behöva gå igenom samma
skit och elände som jag behövde stå ut med. Jag vet att jag alltid förstod lite för bra vad som egentligen försiggick och min syster verkade ständigt förskonad från vetskapen. Själv vågade jag sällan ta en andra portion av kvällsmaten, jag ville ju att mamma också skulle äta...
Nu har saker och ting verkat fungera i några år.. men på sistone har det gått utför både för mamma och för pappa. Emmy är vuxen nu och kan ta hand om sig själv, det har hon visserligen alltid kunnat.
Martin tror jag börjar inse att det inte riktigt är som det ska vara i en familj och jag önskar att jag kunde finnas där lite oftare när pappa mår dåligt och "håller sig för bröstet".
Sen har vi Victor han fyller 9 i år, men har ingen som hjälper honom med läxorna. Martin och Emmy har sina egna saker att tänka på, Pappa jobbar och hans sambo skulle nog kanske behöva läsa om alltihop.. Men varje gång jag pratar med mina bröder så slås jag av att de redan har lärt sig ta hand om sig själva så bra! Jag önskar ändå att pappa tog sig tid att göra mattetabeller med Victor, som han gjorde med mig.. Eller att mamma uppmuntrade Martin att jaga sina drömmar som hon gjorde med mig.. Istället för att låta dem växa ifrån sina drömmar och förhoppningar för fort. Låt mina bröder vara barn ett tag till!
Jag undrar bara hur vi trots olika upplevelser av våra föräldrar och bristen på uppfostran kunde bli så otroligt olikt lika varandra?
Sitter här och känner hur lite jag anstränger mig för att förhindra att mina syskon ska behöva gå igenom samma
skit och elände som jag behövde stå ut med. Jag vet att jag alltid förstod lite för bra vad som egentligen försiggick och min syster verkade ständigt förskonad från vetskapen. Själv vågade jag sällan ta en andra portion av kvällsmaten, jag ville ju att mamma också skulle äta...
Nu har saker och ting verkat fungera i några år.. men på sistone har det gått utför både för mamma och för pappa. Emmy är vuxen nu och kan ta hand om sig själv, det har hon visserligen alltid kunnat.
Martin tror jag börjar inse att det inte riktigt är som det ska vara i en familj och jag önskar att jag kunde finnas där lite oftare när pappa mår dåligt och "håller sig för bröstet".
Sen har vi Victor han fyller 9 i år, men har ingen som hjälper honom med läxorna. Martin och Emmy har sina egna saker att tänka på, Pappa jobbar och hans sambo skulle nog kanske behöva läsa om alltihop.. Men varje gång jag pratar med mina bröder så slås jag av att de redan har lärt sig ta hand om sig själva så bra! Jag önskar ändå att pappa tog sig tid att göra mattetabeller med Victor, som han gjorde med mig.. Eller att mamma uppmuntrade Martin att jaga sina drömmar som hon gjorde med mig.. Istället för att låta dem växa ifrån sina drömmar och förhoppningar för fort. Låt mina bröder vara barn ett tag till!
Jag undrar bara hur vi trots olika upplevelser av våra föräldrar och bristen på uppfostran kunde bli så otroligt olikt lika varandra?