Of countries, of empires, the sky is over
Måste fatta ord. Vässa tungan. Låta pennan blöda.
Uppsatsen gråter, den vill bli färdigskriven. Essän är fortfarande bara en avlägsen idé som jag önskar blivit konkretiserad. Det är så mycket annat jag vill hinna göra innan sommaren är här. Jag har nog aldrig tidigare varit så ambivalent till den annalkande sommar.
Det här blir kanske onödigt långt igen..
Rädlsa. Rädsla är en svår sak att känna, erkänna och hantera. Helst hanterar jag den inte, om jag var stark skulle jag bära mina rädslor synligt som en reflexväst. Nu försöker jag mest lämna dem i sängen när jag går upp om morgonen. Men de åker ändå ständigt snålskjuts på min inre rösts rygg.
Det är synd, jag börjar precis känna att jag faktiskt är på väg någonstans i livet och att jag kommer någonstans ifrån. Men varje rörelse ska rimligtvis mötas med en lika stor motståndskraft. Det är inte den ovissa framtiden som skrämmer mig, den eggar mig nog mer. Det är de underbara goda människor jag mött som får mig att vela. Vad är jag utan dem? Vem blir jag då? Jag har hitills kanske mest spelat en roll, är det dags att bli verklig? Bli Vuxen? Norrköping var mitt livs bästa beslut! För att komma vidare måste jag nog ta ett steg tillbaka och se hela duken, innan jag lägger ett lager färg till.
Den värsta stormen i mitt vattenglas har redan blåst förbi, men det känns fortfarande som orolig sjö. Himlen kan fortfarande ramla ner och när jag vaknar i morgon kan savannen vara mer öde än någonsin.
Uppsatsen gråter, den vill bli färdigskriven. Essän är fortfarande bara en avlägsen idé som jag önskar blivit konkretiserad. Det är så mycket annat jag vill hinna göra innan sommaren är här. Jag har nog aldrig tidigare varit så ambivalent till den annalkande sommar.
Det här blir kanske onödigt långt igen..
Rädlsa. Rädsla är en svår sak att känna, erkänna och hantera. Helst hanterar jag den inte, om jag var stark skulle jag bära mina rädslor synligt som en reflexväst. Nu försöker jag mest lämna dem i sängen när jag går upp om morgonen. Men de åker ändå ständigt snålskjuts på min inre rösts rygg.
Det är synd, jag börjar precis känna att jag faktiskt är på väg någonstans i livet och att jag kommer någonstans ifrån. Men varje rörelse ska rimligtvis mötas med en lika stor motståndskraft. Det är inte den ovissa framtiden som skrämmer mig, den eggar mig nog mer. Det är de underbara goda människor jag mött som får mig att vela. Vad är jag utan dem? Vem blir jag då? Jag har hitills kanske mest spelat en roll, är det dags att bli verklig? Bli Vuxen? Norrköping var mitt livs bästa beslut! För att komma vidare måste jag nog ta ett steg tillbaka och se hela duken, innan jag lägger ett lager färg till.
Den värsta stormen i mitt vattenglas har redan blåst förbi, men det känns fortfarande som orolig sjö. Himlen kan fortfarande ramla ner och när jag vaknar i morgon kan savannen vara mer öde än någonsin.
Kommentarer
Trackback