Signaling an international sign of reckless contemplation
Det har varit fina dagar i Norrping nu.. Goa vänner och allting som livet bör vara.. med allt som scouter BÖR göra..
Detta till trots känner jag mig mer ensam och utstött än någonsin. En obeskrivlig och kuslig känsla av utanförskap har hittat in genom mitt bräckliga skal. Den vägrar bortkämpas och en stadig osäkerhet verkar sakta bita sig fast i mitt sinne... Samtidigt är jag oinspirerad och inte särskilt mottaglig för uppmuntran.
Något är ruttet i Danmark. Ska det vara så här vill jag inte vara med.
Vi har en uppsats som måste bli klar, en skrivuppgift som bör skrivas och vänskaper som jag vill vårda. En flickvän jag saknar ögonen ur mig efter. Just nu, under mitt livs näst gråtmildaste eftermiddag och kväll. Jag behöver hitta tillbaka till ett tryggare vara. Just idag är jag rädd att jag redan förlorat mina vänner i en galen paranoid eskapad i mitt inre. Jag är ledsen, jag är inte karl nog att be er om stöd heller mina vänner. Jag får rida ut stormen själv. Fan
Saknad
Kommentarer
Trackback